lofstream

Nu har jag gått och samlat bloggmaterial i en evighet ungefär... När man väl har något att skriva om, då händer det där som alltid händer med dygnets tjugofyra timmar. Dem försvinner spårlöst! Så även om jag inte har något snaskigt att skriva om så har jag nu, på uppmaning av mina vänner, tagit mig i kragen och satt mig ned för att skriva mitt tredje blogginlägg.

På senaste tiden har jag insett vilka underbara människor jag har omkring mig. Varför jag inte förstått det tidigare är för mig en gåta... Kanske är det så att jag varit inrutad, och febrilt hållt mig kvar i något jag egentligen lämnat. För länge sen. Nu mina kära vänner är det slut på det! Jag ska lägga allt strunt i en stor svart säck och slänga iväg så långt det bara går. Högst upp ska jag lägga min naivitet, hej då -jag kommer inte sakna dig!

Här om veckan ringde jag Rickard mitt i natten, han ringde sedan upp mig och vi pratade väldigt länge. Detta är jag mycket tacksam över, jag vet inte vad jag gjort annars. Inte för att Rickard läser min blogg, men i fall att så säger jag tack igen. Tack och förlåt. Han är nog inte så van vid att någon ringer klockan ett på natten med panikångest. Men det är något man får vänja sig vid om man är vän med mig. Ibland.
Så där ja, nu ska jag inte älta massa knas mer. Förutom på torsdagar förstås. Torsdagar i Uppsala kommer bli jobbiga, men nödvändiga. Efteråt kommer jag nog se att det var värt all smärta och alla tårar för att gå vidare.

Nej om man ska skriva om något relevant kanske. Idag var det tema-dag i skolan. Vilket jävla påhitt! Innan jag blivit totalt förvirrad av all mystisk information visste jag precis vad jag skulle göra efter gymnasiet. Men tack vare denna dag har jag helt tappat sugen för att slåss om en plats inom teatern. Det är ju ändå ingen idé, vi kommer ju inte få något jobb, för att citera syon. Mina tankar på att bli dramapedagog får jag också slänga i den stora svarta säcken, såvida jag inte kan få ett arbete som fritidsledare inom en snar framtid..?  Mycket troligt med tanke på skolsituationen för tillfället. Dessutom vill jag inte avbryta studierna ett år för att arbeta, det är lika bra att köra på när man har rutinen inne. Kanske slutar jag på en folkhögskola i alla fall, frågan är var. En sak är i alla fall säker, längre ner än småland tänker jag aldrig flytta. En liten del av Sverige att stryka åtminstone, vilket framsteg!

Nu ska jag fortsätta läsa om alla gamla musiker och deras depressioner, trevligt kvällsnöje!

I skrattet hörs gråten av själar på drift.