lofstream

Jag vet hur du är ensam, hur ingen annan kan förstå. Jag försöker gå bredvid dig, jag har krafter kvar att blåsa mod. Du orkar inte springa mer, orkar inte fly igen! Ge inte upp, låt ingen slå dig. Du är större än du tror.
Var inte rädd du har ett löfte så mycket starkare än ord. Du bär ett ok på dina axlar, du bär en skuld som inte tillhör dig, och tvivel siktar mot din tinning. Så höj din blick och se att du har mig.

 

Människor kan vara så fruktansvärt inskränkta.

Jag undrar en sak. Varför är det ingen som vågar bry sig om någon annan, när det kan bli jobbigt för en själv?

När blev vi så egoistiska, så jävla fega?

Hur tänker man när man inte vågar sträcka fram sin hand till någon som sitter i skiten? Självklart vill man inte

smutsa ner sin egen hand mer än nödvändigt, men det finns för fan tvål.

Dessutom, vad är en skitig hand mot en skitig kropp? Och är det verkligen den som sitter i skiten som är den

smutsige? Är det inte smutsigare att tassa runt problemen och låtsas som om de inte existerar? Jag är så

galet trött på allt hymlande och lull-lull.

Ta en dusch för fan. Gör något.

Nu var det ett tag sedan man skrev här. Det finns som inte så mycket tid till övers för det!
Jag stormtrivs i Burträsk och på Skådespelarutbildningen. Aldrig förr har jag lärt mig så mycket, inte minst om mig själv, på så kort tid. Just nu håller vi på med energier och riktningar. Det är verkligen galet roligt, och galet svårt!
Förra veckan var det lov, vilket jag spenderade i Gimo. Fast! Första dagen på lovet sökte jag till teaterhögskolan i Luleå, jag gick inte vidare men det kändes bra ändå.

Nej, det här får bli ett riktigt kort inlägg, för nu somnar jag nästan. Måste sova lite, annars orkar jag aldrig med morgondagen. Förresten så är jag stolt över mig själv, för jag äter frukost varje morgon! Gör jag inte det blir jag inte mänsklig på hela dagen. Framsteg!

Vet ni förresten hur svårt det är att vara riktigt jävla arg, men låta ansiktet se riktigt lyckligt ut medan man säger dra åt helvete? Eller att stå och i ren ilska skrika någon i ansiktet att denne är en blå potatis? Eller att man dricker regnbågar? Prova så får ni se.

Dagens fundering: Varför äter vi så lite potatis?

Så här bra har jag aldrig mått i hela mitt liv.

Hjärtesorg.

Jag har ett inlägg på gång. Snart. Inspiraionen att skriva är på topp, men nu är jag så trött att jag inte orkar skriva om det jag vill. Så jag skriver en snabbis om något annat istället.

Det har hänt så otroligt mycket den senaste tiden att jag inte orkat, eller hunnit för den delen, skriva här. Så nu är det dags. Here we go!

Ett snabbisinlägg får det bli. 

Shalom!

Eftersom jag och Linus har arrangerat Hälsoveckan '09 fick vi varsit presentkort på Floating, som vi igår utnyttjade. Louise har också vunnit ett presentkort eftersom hon skrev det underbara reseptet på livskraft, så hon var också med i bilen till Hargshamn. Där floatade vi och satt i massagefotöljen för fulla muggar, helt underbart var det. Jag och Louise tror att det var så det kändes att ligga i mammas mage, men det tyckte Linus var en lite äcklig jämförelse.. Haha, eftersom det är mycket saltare vatten än i Dödahavet flyter man väldigt bra. Håret flyter också på ett roligt sätt, jag tänkte att det var så alger hade det, Louise tänkte att hon var en sjöjungfru och Linus tänkte bara att "det här var roligt, det skulle man ha kort på!". Fantasi är ingen bristvara hos oss i alla fall.

Efter flytningen (uuuhhhh Kesoflytning! ) skulle jag och Lojs in till Östhammar för att ordna med pass och för att fika med Elina. Dessvärre var vi galet hungriga, så vi åkte ner till ICA för att införskaffa varor till en sallad. Den här salladen heter numera Sallad a la Louise och Linda, det är den mest perfekta salladen i världen! Bladspenat, gurka, paprika, valnötter, vattenmelon, torkad papaya+russin+tranbär+kokosmix och salladsost. Okej, Tessis och min komposition med salladsost och mango var gudomlig, men den här salladen måste vara det godaste någon någonsin kommit på!

Hursom, efter salladen tog vi Ralph in till Östhammar där Elina mötte oss med muntert humör. Fika på Ekan och en teatershoppingtur på Second hand hanns också med.

Klockan är 01:30 och jag har just kommit hem från Uppsala. Hur mycket jag än vill sova så går det inte, för jag är alldeles för glad. Nästan yster. Jag och Linus har varit på teatern och sett Lång dags färd mot natt, efter föreställningen ringde vi på Göran som bad oss komma upp till restaurangen. Där satt vi och pratade om allt möjligt, jag hade så otroligt roligt att jag missade både en och två bussar. Efter ett tag åkte Linus hem så jag blev ensam kvar med alla skådespelare, det var jätteroligt. Göran bjöd mig på öl och så satt vi där i en klump och skrattade och pratade. Linus sa att bussen gick 23:05, men det gjorde den inte så jag missade även den bussen. Otur för mig, så jag fick sitta på station en timme till 00:00. Vid det laget var jag jättekissnödig men det fanns ingenstans att kissa så jag fick hålla mig till Gimo. Det var inte lätt vill jag säga. Jag har aldrig varit så glad över att se Gimo bussterminal någon gång....

Äsch, nu ska jag sova, för imorgon klockan 9:10 går bussen in mot Uppsala igen. Jag hade ju lika gärna kunnat sova där inne på en parkbänk eller i ett parkeringshus.  Hoppas att jag hittar en studentklänning imorgon, annars blir det lite panik när man kommer hem från Belgien.....    Nu ska jag drömma om den 12:e maj, körkortsbilder och galna bussturer.


PS. Haha, jag insåg just att det här inlägget inte blev upplagt igår, vad det nu kan bero på. Så jag lägger upp det nu istället. Mycket nöje! .DS

Hej ho, länge sen, typ cirka ba.
Om jag inte minns fel skrev jag precis innan jag åkte till England, och nu har jag ju varit hemma ett tag. Utan bloggande. Detta har en förklaring: jag har varit sjuk. Ett tag gick det inte att öppna munnen för att halsen gjorde så ont, knasigt... Kan ni förstå hur mycket energi som farit omkring i min kropp utan att kunna ta vägen någonstans?

Hursom, idag är första dagen som jag känner mig någorlunda frisk. Därför tog Affe och jag en lång skogspromenad i gott sällskap av min kamera. Min älskade Aff hittade självklart ett antal väldoftande dypölar som han gladeligen slängde sig i -om och om igen. Ärligt talat gjorde det inget, bara han är glad så är jag nöjd.
Efter ett tag hittade jag en ölburk som jag tog upp, för jag visste att det fanns en soptunna relativt nära. Efter att ha muttrat ett par väl valda ord sjöng jag vidare på musikallåtarna och fortsatte att gå. Så vidare långt kom jag inte, ett par steg bara. Där på marken såg jag något som jag längtat så efter, något helt underbart.. BLÅSIPPOR, i massor. Vårkänslorna jag fylldes av i England var bara småpotatis mot de som fyllde mig nu! Nu är det vår, det är allt jag kan säga.
I slutet av promenaden fick vi sällskap av tre stycken bambisar som Affe burdust jagade bort.

Idag har jag även spelat gitarr, målat med kol, gosat med Alexander och bakat blåbärspaj. Den har stått på avkylning ett tag nu, så den borde vara väldigt lagomt varm.... Så... Jag ska nog gå nu........ Humdadidam!

Nu är det dags för en utvärdering av första halvan av Hälsoveckan '09 känner jag! Eftersom inga Forsmark- eller Wilhelmhaglundelever kom på våra träningar som vi anordnat åt dem så fick jag lite tid över. Vad är inte bättre att lägga denna tid på än sin blogg som skriker efter fler inlägg?

Okej, here we go. I måndags var det invigning i sporthallen, träningspass och frukt från Coop Extra stod på menyn. Ett mycket bra invigningstal fick vi också lyssna till av Anna-Lena Söderblom. Det var inte så mycket folk närvarande, men det gör inget. Det blev lite lagom sådär, dessutom kom ju Håkis och var med, vilket jag tycker var det bästa på hela dagen.  Två tidningar kom också, om någon är intresserad kan ni kika på den här länken:
http://www2.unt.se/pages/1,1826,MC=78-AV_ID=877727,00.html

I måndags var jag också först ut med att hålla ett träningspass, så jag vill tacka alla som deltog. Speciellt Tessi som är min trogne medhjälpare på boxercisepassen. Utan dig, ingen mig. Första dagen blev det också 26979 steg, inte illa måste jag säga. Rickard den fulingen tappade sin räknare i traktorn, men vi kom överens om att en timmes poledancing kunde räcka som kompensation.

Idag har det inte varit så mycket att göra på skolan. Om man inte räknar med eftermiddagen vill säga, för då blev jag och Louise dagistanter till Johan, Malin och Lina. Vi hade två fruktstunder och en chokladbollsstund. En utav chokladbollarna var egentligen en knasboll, för när man åt av den började man visst springa runt i korridoren och kackla/skrika vilt!
Vi pratade även om de häftigaste superhjältarna, ballerinor, bamse och ännu mer superhjältar.
Sedan hade vi springtävlingar, och jag kom alltid sist. Typiskt!
När Rickard och compani skulle hem var vi i full fart med att leka fångar och läskiga ormleken, så ingen ville hem. Moahaha! Så nu ska vi ta Skrollan på en åktur för att leka lite i Duderö, när jag kommer hem från England såklart. Just ja, det har jag inte sagt så ofta - jag ska till England! På lördag 05:45 rullar jag och Wahla ut från Gimo mot Arlanda. Wohoo!

Vet alla vad det är för dag imorgon? Dagen då Blossom kommer till Bruksgymnasiet, visst. Men det är också min födelsedag, vilket inte är lika häftigt eftersom den återkommer årligen. Blossom återkommer nog inte på ett bra tag vågar jag lova.

Usch, jag måste upplysa världen om något förskräckligt! Idag när Louise stod och skulle ge Herr Fikus lite vatten kände hon plötsligt en mystisk arom stiga upp i näsan. Första tanken var "oj, vad jag luktar", en sekund senare insåg hon att den lukt som hon kände omöjligt kunde komma från henne. Eftersom Herr Fikus är en mycket renlig växt drog hon slutsatsen att det inte var han som luktade. Kvar fanns bara en möjlig misstänkt - Grodis! Så hon böjde sig försiktigt fram mot honom och tog sig en sniff, vilket hon snart skulle ångra! Jag, som suttit vid borden hela tiden fick plötsligt se en mycket upprörd Louise komma halvspringande emot mig med Grodis i högsta hugg och med ett mystiskt ansiktsuttryck som utstrålade någon slags panikartad ångestfylld känsla. Klipsk som jag är insåg jag raskt att någonting inte stod rätt till. Grodis blev snabbt upptryckt under snoken min, så att även jag skulle få känna denna hemska stank. Tyvärr nuddade vi vid varandra, så lukten vägrade försvinna när Louise tagit ned honom. Nu hade även jag panik, här gällde det att handla bryskt, genast och brutalt. Med fyra snabba steg var vi framme vid diskbänken, två sprut med handdisktvålspumpen och massor utav varmvatten var vår första motattack mot odören. När hela Grodis fyllts började han spruta en mystisk vit substans genom nosen, minst en meter långt kom han. Två omgångar med tvålen, och en filminspelning senare hade vi vunnit slaget och lämnade slagfältet med ystra steg!

Och nu har du ditt och jag har mitt.. Men vi hade något så djupt, du finns i allt jag gör. <3

Den här dagen började, eller var det natten som slutade, lite mystiskt.  Jag drömde att Frida och jag var på Östra och fiskade. Frida hade sitt stora, fina, svarta fiskespö medan jag fortfarande bara hade mitt rosa Muminfiskespö. Jag fångade en stor gäddvaldelfin som jag matade med riskakor, fast alla andra ville att han skulle äta älghjärta, något slags kött och krusigt bacon. När jag vaknade höll jag som bäst på att flyga rakt upp i luften, genom att stå på gäddvaldelfinens nos medan han sköt upp mig med världens fart!  Ha ha ha, ibland kan man ju undra vad man får allt ifrån?

Dagen fortsatte sedan i ett rasande tempo, för jag råkade vakna ovanligt sent vilket var opassande då jag och Louise skulle ta bussen in till Uppsla. Hursom, när jag väl satt på bussen och kunde pusta ut hör man plötsligt "du du du dududududu du du dududu, wahahahah" från min mobil, vilket betyder att det antingen är Tessi eller Louise som ringer. Den här gången var det Louise som bara ville berätta att hon och Skrollan råkade ligga i diket. Min reaktion blev "oj. men. men. men... öh." Som tur är var det ingen fara med någon av dem, så efter att ha strosat omkring solokvist i Uppsala ett tag kom Louise och gjorde mig sällskap. Välplanerade som vi är kom vi precis när alla affärer stänger, så som kompensation gick vi på indisk restaurang och åt en riktig brakmiddag. Därefter styrde vi kosan mot Reginateatern där älskade SCHTUNK 1-2-3 satte upp Rickard III. Å herre gud vilken föreställning. Man behövde både ett paket näsdukar och en uppsättning blöjor för att klara sig, så mycket har jag inte skrattat på länge. Och då måste man ju tillägga att jag skrattar väldigt mycket hela tiden.  Oj, oj, oj... Jag sitter här och ler för mig själv lite dumt, men att göra en Shakespearepjäs så här fruktansvärt rolig, det är det inte många som kan. Schtunk 1-2-3s pjäser rekomenderas starkt att se, så lyd mitt råd och ta alla chanser ni får för att se dem! Jag tackar Mårten för att han tipsade mig om dessa galningar, annars hade jag nog aldrig upptäckt hur grymt bra dem är.

Innan vi satte oss på bussen igen tog vi en snabbfika inne på donken, Donut, Cola, latte och McFlurry. Smarrigt värre, även om jag egentligen var ute efter en milkshake. Efter ett tag kom vi hem till familjen Östlund där min älskade älskade Affe väntade! Jag har saknat honom jättemycket, så det var underbart att få gosgosa med honom igen. Även om han haft det superdupertoppenbra hos Louise såklart. Tack så jättemycket Louise och Co för att Alf har fått varit hos er medan mitt knä läkt.

Oj, nu har jag bara åtta minuter på mig innan batteriet till datorn tar slut, så nu ska jag avrunda. Klockan är 02.00 så man kanske ska försöka sig på att somna en gång till..

Hey hoo

Trött...
Det känns som om jag håller på att förlora greppet.
Idag har jag träffat gruppen för första gången. Det gick bra. Är dock helt slut i huvudet. Det finns ingen som helst plats för surrealism eller någon annan -ism heller för den delen.
Mitt huvud är målsnöret som alla maratonlöpande konstnärer vill fram till. Tyvärr kom de fram samtidigt och försöker nu tränga sig in i mål, allihopa på en gång.
Imorgon har vi prov i Kultur- och idéhistoria, konst. Som vanligt har jag mycket noggrannt planerat min studietid och sitter absolut inte här och panikpluggar in tre kapitel dagen före prov..

Snart är det dags för Hälsovecka också. Vilken obeskrivbar lycka det ska bli att äntligen få den överstökad! Den ligger som ett stort regnmoln över mig hela tiden, redo att dumpa av några liter vatten över mig när helst den känner för det. Nej, det här projektet har inte varit någon höjdare. Av den lust jag en gång kände finns knappt ett spår kvar. Tur att man då har så förstående människor omkring sig!

Jag tror jag ska kasta mig igenom ditt fönster. Rusa rakt in i ditt liv. Du har lämnat mig på den jävligaste av platser..!

På sportlovet träffade jag Mårten. Vi åkte ut till BMC och Ångström, fikade och promenerade.
Sedan åkte jag och Tessi till Louise för att frilufta oss lite vid Vällen. På kvällen (he he) spelade vi sällskapsspel och såg på Scrubs. En sväng till teatern blev det också, Erica, Pappa, Marita och jag såg på Knutby. En föreställning som varmt rekomenderas att se!

Så, en snabb uppdatering fick det lov att bli eftersom jag inte är så vidare duktig på att skriva här regelbundet..  Nämnvärt är kanske också att Affe har sprungit in i mitt knä så det svullnat upp rejält. Hoppar nu på kryckor eller leker Dr.House vid vissa tillfällen. Då menar jag inte bara att jag haltar och stöder mig på en krycka (käpp), utan jag säger också vad jag tycker och tänker. Jag orkar inte smyga omkring på tå längre för att inte göra någon ledsen eller besviken. Passar det inte så: fine with me!
Detta innebär ju inte att jag plötsligt gått och blivit elak, bara att jag lyssnat på en klok människa och försöker nu bli lite egoistisk. Egoistisk som för övrigt blivit stämplat som något dåligt att vara, det tyckte jag förut också att det var. Men om man tänker efter, hur ska man kunna leva med sig själv om man inte tillåts att gilla hur man är? Jag har tänkt en del på detta sedan jag och Mårten diskuterade det när vi gick vid fyrisån.  Kan man vara sig själv utan att vara egoistisk?
Ja, det tyckte jag i alla fall. Men mina argument är inte längre så starka, jag är beredd för ett sidbyte tror jag minsann.

Jo, men ja. Sådär ja! Nu har jag lagt ned min tid på att skriva ett blogginlägg istället för att försöka sålla bland alla sprinters som fightar om en plats i mitt huvud. Det känns faktiskt bra, jag tror inte jag hade fått ut något vettigt av att plugga nu ändå.
Time to say goodbye så att säga.