Rubrik?
Det känns som om jag håller på att förlora greppet.
Idag har jag träffat gruppen för första gången. Det gick bra. Är dock helt slut i huvudet. Det finns ingen som helst plats för surrealism eller någon annan -ism heller för den delen.
Mitt huvud är målsnöret som alla maratonlöpande konstnärer vill fram till. Tyvärr kom de fram samtidigt och försöker nu tränga sig in i mål, allihopa på en gång.
Imorgon har vi prov i Kultur- och idéhistoria, konst. Som vanligt har jag mycket noggrannt planerat min studietid och sitter absolut inte här och panikpluggar in tre kapitel dagen före prov..
Snart är det dags för Hälsovecka också. Vilken obeskrivbar lycka det ska bli att äntligen få den överstökad! Den ligger som ett stort regnmoln över mig hela tiden, redo att dumpa av några liter vatten över mig när helst den känner för det. Nej, det här projektet har inte varit någon höjdare. Av den lust jag en gång kände finns knappt ett spår kvar. Tur att man då har så förstående människor omkring sig!
Jag tror jag ska kasta mig igenom ditt fönster. Rusa rakt in i ditt liv. Du har lämnat mig på den jävligaste av platser..!
På sportlovet träffade jag Mårten. Vi åkte ut till BMC och Ångström, fikade och promenerade.
Sedan åkte jag och Tessi till Louise för att frilufta oss lite vid Vällen. På kvällen (he he) spelade vi sällskapsspel och såg på Scrubs. En sväng till teatern blev det också, Erica, Pappa, Marita och jag såg på Knutby. En föreställning som varmt rekomenderas att se!
Så, en snabb uppdatering fick det lov att bli eftersom jag inte är så vidare duktig på att skriva här regelbundet.. Nämnvärt är kanske också att Affe har sprungit in i mitt knä så det svullnat upp rejält. Hoppar nu på kryckor eller leker Dr.House vid vissa tillfällen. Då menar jag inte bara att jag haltar och stöder mig på en krycka (käpp), utan jag säger också vad jag tycker och tänker. Jag orkar inte smyga omkring på tå längre för att inte göra någon ledsen eller besviken. Passar det inte så: fine with me!
Detta innebär ju inte att jag plötsligt gått och blivit elak, bara att jag lyssnat på en klok människa och försöker nu bli lite egoistisk. Egoistisk som för övrigt blivit stämplat som något dåligt att vara, det tyckte jag förut också att det var. Men om man tänker efter, hur ska man kunna leva med sig själv om man inte tillåts att gilla hur man är? Jag har tänkt en del på detta sedan jag och Mårten diskuterade det när vi gick vid fyrisån. Kan man vara sig själv utan att vara egoistisk?
Ja, det tyckte jag i alla fall. Men mina argument är inte längre så starka, jag är beredd för ett sidbyte tror jag minsann.
Jo, men ja. Sådär ja! Nu har jag lagt ned min tid på att skriva ett blogginlägg istället för att försöka sålla bland alla sprinters som fightar om en plats i mitt huvud. Det känns faktiskt bra, jag tror inte jag hade fått ut något vettigt av att plugga nu ändå.
Time to say goodbye så att säga.
Long time, no see.
Nu har jag gått och samlat bloggmaterial i en evighet ungefär... När man väl har något att skriva om, då händer det där som alltid händer med dygnets tjugofyra timmar. Dem försvinner spårlöst! Så även om jag inte har något snaskigt att skriva om så har jag nu, på uppmaning av mina vänner, tagit mig i kragen och satt mig ned för att skriva mitt tredje blogginlägg.
På senaste tiden har jag insett vilka underbara människor jag har omkring mig. Varför jag inte förstått det tidigare är för mig en gåta... Kanske är det så att jag varit inrutad, och febrilt hållt mig kvar i något jag egentligen lämnat. För länge sen. Nu mina kära vänner är det slut på det! Jag ska lägga allt strunt i en stor svart säck och slänga iväg så långt det bara går. Högst upp ska jag lägga min naivitet, hej då -jag kommer inte sakna dig!
Här om veckan ringde jag Rickard mitt i natten, han ringde sedan upp mig och vi pratade väldigt länge. Detta är jag mycket tacksam över, jag vet inte vad jag gjort annars. Inte för att Rickard läser min blogg, men i fall att så säger jag tack igen. Tack och förlåt. Han är nog inte så van vid att någon ringer klockan ett på natten med panikångest. Men det är något man får vänja sig vid om man är vän med mig. Ibland.
Så där ja, nu ska jag inte älta massa knas mer. Förutom på torsdagar förstås. Torsdagar i Uppsala kommer bli jobbiga, men nödvändiga. Efteråt kommer jag nog se att det var värt all smärta och alla tårar för att gå vidare.
Nej om man ska skriva om något relevant kanske. Idag var det tema-dag i skolan. Vilket jävla påhitt! Innan jag blivit totalt förvirrad av all mystisk information visste jag precis vad jag skulle göra efter gymnasiet. Men tack vare denna dag har jag helt tappat sugen för att slåss om en plats inom teatern. Det är ju ändå ingen idé, vi kommer ju inte få något jobb, för att citera syon. Mina tankar på att bli dramapedagog får jag också slänga i den stora svarta säcken, såvida jag inte kan få ett arbete som fritidsledare inom en snar framtid..? Mycket troligt med tanke på skolsituationen för tillfället. Dessutom vill jag inte avbryta studierna ett år för att arbeta, det är lika bra att köra på när man har rutinen inne. Kanske slutar jag på en folkhögskola i alla fall, frågan är var. En sak är i alla fall säker, längre ner än småland tänker jag aldrig flytta. En liten del av Sverige att stryka åtminstone, vilket framsteg!
Nu ska jag fortsätta läsa om alla gamla musiker och deras depressioner, trevligt kvällsnöje!
I skrattet hörs gråten av själar på drift.
